En apokalyptisk framtid?

Jag tycker tiden går fort såhär på hösten. Veckorna passerar förbi. På tisdagarna känns allt fortfarande ganska lugnt, men rätt vad det är kommer torsdagarna och då är det bara fredagen kvar att hinna det som var tänkt innan helgen. Det där tycker jag har förändrats med åldern. Ju äldre jag är, desto fortare upplever jag att tiden går. Mot framtiden. Snart kommer vi att vara där.

I det här skedet av mitt arbete går mycket tid åt till att designa min kommande studie. Jag kämpar med syfte, frågeställningar och metodval. I min tidigare studie hade jag inte framtiden som ett specifikt analysämne, men jag kunde ändå konstatera att eleverna som pratade om framtiden gjorde det på ett tämligen apokalyptiskt sätt. Allt skulle dö, jorden och männsikorna, gå under. Anledningen och den drivande orsaken var implicit människans oansvariga utnyttjande av ekosystemtjänster och naturresurser.

Eleverna är inte ensamma om det. I en artikel i Ecological Economics i våras beskriver forskare från NASA hur nyss utförda modeller visar att civilsationens undergång kan gå snabbt. För några veckor sedan tornade ytterligare orosmoln upp sig när forskare i tidningen Science uppvisar kalkyler där jordens befolkning kan väntas stiga till 11 miljarder till år 2100. Till det kan Världsbankens rapport om varför en värld där temperaturen har stigit med fyra grader till år 2100 måste undvikas. Inte minst kan vi genom Johan Rockströms planetära gränsvärden se hur mänsklig påverkan underminerar de naturliga ekosystemen. Värst är påverkan på den biologiska mångfalden där världens arter uppges ha minskat med 50% sedan 1970 enligt WWF.s rapport Living Planet Report från 2014.

Det är inte svårt att förstå varför eleverna i min studie pratade om framtiden som de gör. De dystopiska strömningarna i den sammantagna information som ovanstående  kanaler förmedlar är påtaglig. Jag känner mig oerhört frustrerad och maktlös inför detta. Och liten. Jag är en person, visserligen från den rikaste, mest välutbildade och lyckligaste procenten av jordens befolkning, men ändå. Det här blir svårt. Vissa dagar har jag bestämt mig för att inte se det negativa. Jag sätter på skygglapparna, fokuserar på framgångar och känner mig stark och inflytelserik. Andra dagar känns det som om jag vill ge fingret åt all konsumtionshets, reklam, sega politiker och trafiken som passerar utanför fönstret.

I min forskning läser jag dagligen om utbildning för hållbar utveckling. Om en utbildning som ska skapa framtidens  jämställda och ekologiska samhälle. Även om jag tittar på TED-talks och känner mig inspirerad ligger ovissheten och gror. Hur kan vi förmedla till eleverna att det under det svarta orosmolnet finns hopp som kan skingra skyarna och släppa fram  strimmor av ljus. Som ger kraft att agera och locka fram en ljusare framtid. Jag vill veta mer om vad som ligger bakom den framtidsbild som fick uttyck i min uppsats. Jag vill veta från våra elever, som kommer att vara näst intill i min egen ålder år 2050, hur de ser på framtiden. När kommer den? Vart kommer den? Vad kommer att vara viktigt och oviktigt? Vad behöver man kunna för att vara en del av det? Hur ska man lära sig det?

Mina egna svar på de frågorna är alltför färgade av UNESCO-rapporter, läroplansläsning och klimatengagemang för att kunna veta något om det. Jag vill lyssna på elevernas tankar och åsikter för att försöka få ledtrådar för hur lärande kan ge något annat än en domedagsprofetia, där det inte spelar någon roll vad man gör. Där hopplösheten växer ju mer kunskap man får.

Idag är det fredag. Spanardag. Det är mitt favoritprogram. Där presenteras en annan typ av framtid, en av det lättare slaget. Det är skönt att promenera hem i hösten känna lukten av blöta löv och under en dryg halvtimme inte behöva göra annat än att lyssna på vad någon annan redan tänkt. En välbehövlig paus från jobbet och verkligheten. Och snart är det måndag igen.